Det här men vänner...
Jag tycker om mina vänner. Jag har många fina, underbara, lojala och ärliga sådana.
Sen finns det dem som kallar sig vänner.
Många har passerat genom åren, flyktiga vänskaper som inte har resulterat i mer än att man nu är en i mängden av vännerna på facebook.
Jag har ofta sökt vänskap hos folk. Om jag har gillat dem, tyckt att de varit lite häftiga, eller känt att något lockar. Jag har öppnat mig och släppt in folk. För att sen upptäcka att den man släppt in har varit någon helt annan än vad man förväntat sig.
Eller snarare så, att man nästan hela tiden vetat, att det inte riktigt har funnits en ordentlig känsla mellan oss, men att sökandet efter bekräftelse och att vara omtyckt har tagit över.
Återigen bränd.
Många år tog det...
Innan jag insåg att det är värdefullt med vänner, det är inget man ska slösa med.
Jag började långsamt sålla, och värdera.
Nästan som på en skala, rangordnade jag personer jag mötte i mitt huvud.
* Kommer denna person att bevara det jag berättar, i hemlighet?
* Är det här en ärlig och öppen människa? Vill den vara med mig, på riktigt?
* Eller är det någon som bara vill ha en stunds förströelse?
Inget systematiskt jobb, kanske, men genom att hålla sånt i tankarna, valde jag hur nära jag skulle släppa in folk.
Än idag så passerar det folk in i mina timmar och minuter, de får ta min plats och tid. Men jag är väldigt noga med vad jag låter dem få ta del av. Helst av allt överlåter jag den tiden till de människor jag verkligen vill ge den.
Det har resulterat i att jag kanske inte har den stärsta bekantskapkretsen. Jag har inte ett hov att hänga med. Ibland är det ingen som ringer på en vecka. Och jag ringer inte heller upp.
Men det gör inget, för i mitt hjärta vet jag, att om jag behövde, så skulle alla mina riktiga vänner ta emot mig, när som helst på dygnet. Oavsett vad de var upptagna med.
Och jag skulle göra likadant för dem.
Det är precis det som räknas, för mig. Den innerliga känslan av att verkligen bry sig om, och tycka om någon annan. Den känslan som gör att den andra personen blir unik för mig, inte en i mängden av folk jag kan undvara.
Det är riktig vänskap.
Det är precis som med kärleken till en partner. Utan sexet då, kanske.
Sen finns det dem som kallar sig vänner.
Många har passerat genom åren, flyktiga vänskaper som inte har resulterat i mer än att man nu är en i mängden av vännerna på facebook.
Jag har ofta sökt vänskap hos folk. Om jag har gillat dem, tyckt att de varit lite häftiga, eller känt att något lockar. Jag har öppnat mig och släppt in folk. För att sen upptäcka att den man släppt in har varit någon helt annan än vad man förväntat sig.
Eller snarare så, att man nästan hela tiden vetat, att det inte riktigt har funnits en ordentlig känsla mellan oss, men att sökandet efter bekräftelse och att vara omtyckt har tagit över.
Återigen bränd.
Många år tog det...
Innan jag insåg att det är värdefullt med vänner, det är inget man ska slösa med.
Jag började långsamt sålla, och värdera.
Nästan som på en skala, rangordnade jag personer jag mötte i mitt huvud.
* Kommer denna person att bevara det jag berättar, i hemlighet?
* Är det här en ärlig och öppen människa? Vill den vara med mig, på riktigt?
* Eller är det någon som bara vill ha en stunds förströelse?
Inget systematiskt jobb, kanske, men genom att hålla sånt i tankarna, valde jag hur nära jag skulle släppa in folk.
Än idag så passerar det folk in i mina timmar och minuter, de får ta min plats och tid. Men jag är väldigt noga med vad jag låter dem få ta del av. Helst av allt överlåter jag den tiden till de människor jag verkligen vill ge den.
Det har resulterat i att jag kanske inte har den stärsta bekantskapkretsen. Jag har inte ett hov att hänga med. Ibland är det ingen som ringer på en vecka. Och jag ringer inte heller upp.
Men det gör inget, för i mitt hjärta vet jag, att om jag behövde, så skulle alla mina riktiga vänner ta emot mig, när som helst på dygnet. Oavsett vad de var upptagna med.
Och jag skulle göra likadant för dem.
Det är precis det som räknas, för mig. Den innerliga känslan av att verkligen bry sig om, och tycka om någon annan. Den känslan som gör att den andra personen blir unik för mig, inte en i mängden av folk jag kan undvara.
Det är riktig vänskap.
Det är precis som med kärleken till en partner. Utan sexet då, kanske.
Kommentarer
Postat av: Linn
Väldigt bra skrivet! Håller med dig fullständigt i det du skriver. Kanske är det så att man blivit vuxen och inte längre har ett behov av massor av vänner, kanske är det så att man lärt sig med tiden att inte vara för godtrogen. Det räcker med några, som man vet står där oavsett vad.
Hoppas allt är bra med dig? Går det bra med journalist utb? Låter spännande!
Ha en riktigt bra dag och ta hand om dig!kramar Linn
Postat av: Anna
Ja, jag tror det har lite med åldern att göra, faktiskt. Man har inte samma behov av att vara "en i gänget"
Postat av: Jennie
Mitt i prick skrivet! Kram tjejen!
Trackback
