Annas place

Alltså, det är så kuuuuul att träffa på gamla vänner på FB.

Såna man helt tappat bort i virret av bytta adresser, telefonnummer, städer, jobb, länder, och allt man nu kan tänkas räkna upp.

Det har gått en väldigt lång tid sen jag såg en viss herre, som jag har tyck så mycket om under flera år. Vi bodde tillsammans i London, ett helt gäng var vi, inhysta i en central, men sjabbig lägenhet.

Vi blev bra vänner, vill jag själv tro. Även om vi aldrig direkt uttryckte några speciell känslor, så gillade vi varandra. Han var speciell. Snygg också. Men det sa vi tidigt, att ska vi bo ihop, så kan vi inte strula till det för oss själva. Då går det ju inte. 

Så vi blev vänner, allihopa, 6 stycken var vi totalt i den där lägenheten. Jag och Karin rev ut lyxiga annonser från modetidningar och tejpade upp på väggarna för att dölja hur slitna de var.
Vi slutade äta hemma, vi åt bara ute. Det var så mycket kackerlackor i köket.

Vi hängde ihop, och vi växte upp tillsammans, i den där lägenheten. 19 år var jag, naiv och lycklig.
Lycklig för att jag tagit mig bort från en liten håla, där livet långsamt skulle ha tagit död på livsglädjen, om jag stannat.

London var allt, och den här killen, och mina andra vänner, visade mig en ny värld, bortom vad jag kunnat företsälla mig. Allt var så stort, så exklusivt, och viktigt. Jag kunde inte tänka mig något värre, än att missa att hamna på gästlistan till Café de Paris på lördagen.
Och nya Diorsmycken köpte jag, både armband och örhängen. Och en liten Diorväska också, jag var så sjukt häftig! Jag köpte min första, och enda Gucciväska i London.
Den ligger insläng långt inne i garderoben idag, jag använder den inte alls. Men det var glamour, för mig. Att vara en del av det coola, det vuxna, det exklusiva.
Jag passade in, ingen undrade om min bakgrund, att jag var blond och svenska räckte gott och väl.

Jag förknippar dessa år med så mycket vildhet, så mycket glädje, men också med en ångest, som jag levde väldigt tätt inpå under den här tiden.

Och allt detta kommer tillbaka till mig, när jag nu ser den här killen på Facebook. Jag minns, och jag ler.

Hur jag rökte Marlboro lights och drack vitt vin.
Hur jag plattade håret och hade urringade tröjor.
Hur jag dansade hela nätterna, till r'n'b musik.
Hur jag hängde på kändisställen, och kände mig som en prinsessa.
Hur livet kunde te sig för en liten oviktig tjej från landet.

Mest av allt minns jag hur självständig jag blev. Och hur lycklig jag är idag, över att jag stod på egna ben i ett främmande land.

Jag hann fylla 21, nästan 22 i London. Sen var det dags.

Det häftiga tappade lite av sin glans. Jag ville börja plugga, riktigt längtade efter att få sätta tänderna i skolböckerna..

Men det här var innan det fanns facebook. Och jag tappade snabbt kontakten med alla mina vänner från London, utom ett fåtal.

När jag nu återupptäcker vissa av dem, som var så viktiga, så blir jag lycklig. Vilken enorm tillgång den där sidan är.
Jag önskar att jag hade digitala foton från den tiden. Jag kan bläddra i mina album, men inte visa någonting för er. Det vore så kul, att visa upp den där unga tjejen med stjärnor i ögonen.
Som var så lycklig, och kände sig så speciell.

Ingenting kan ersätta upplevelser, det är min starkaste övertygelse.
Pengar på kontot gör dig inte lycklig.
Just do it!