Annas place

Segt med uppdateringar, har varken lust eller inspiration. Jag brukar ofta klämma ur mig nåt, men icke. Jag längtar bort, känner pirr och förväntan inför semestern. Och i skolan är det fullt upp, och då menar jag verkligen fullt upp. Tidningsproduktion är ingen lätt match, man får trolla med knäna ibland. På fredag, ungefär precis när jag sätter mig på planet till Dubai, så kommer vår tidning ut på nätet. På enytt.com ska ni gå in, och förundras över att ett gäng med studenter kan trassla ihop nåt så duktigt, i lilla kommunen Ekerö.

Annars då. Jag läser, promenerar och pratar. Mycket prat den här veckan. Om människor, beteenden, tankar, känslor. Att gå på folkhögskola har verkligen sin charm. man är aldrig ensam, det finns alltid någon att prata med. Framförallt finns det alltid nån att prata om. In en liten klass med många personligheter blir det lätt dispyter. Och av någon anledning känns det väldigt skönt att kunna sitta vid köksbordet om kvällarna och dissekera, analysera, vad som egentligen pågår. I klassen, i världen, i sig själv.

Ja, folkhögskola, det är förbannat utvecklande, helt enkelt. Ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag att jag förändras, växer. Fortare och mer intensivt än jag gjort på en herrans massa år. Kunskapen, gemenskapen, bråken, tempot, människorna, de etiska frågorna. Vi går in på djupet.

Snart lämnar jag livet här för 10 dagars sol.
Peace!