Jag har blivit utskälld
Usch, så det kniper i magen på mig.
Skrev en artikel, eller snarare en notis, förra veckan om ett ställe som fått vite (böter) för hygienbrister. Jag läste uppgifterna i kommunstyrelsens diarieföring, inget konstigt.
Idag ringer två personer från stället och skäller ut mig och berättar att det slår jättehårt mot dem. Tydligen så var uppgifterna fel. Om jag har missat det, eller om det är felaktigt i kommunpapprena kan jag inte svara på direkt. Jag har ju läst, och sett vad det står. Å andra sidan formulerar jag om det från byråkratspråk till tidningsspråk. Och det kanske låter lite hårdare än det är.
Hur som helst, jag bad så hemskt mycket om ursäkt, till de som tagit illa vid sig. Min redaktör stod bakom mig och sa att det var okej, han hade läst texten, det var inga problem med den. Vi kör en rättelse, sen är det bra. Föreståndaren sa "vad skönt att du lyssnar, det känns bra att vi kan kommunicera om det i alla fall. ni på tidningen måste väl ha etiska diskussioner, så här kan man inte hålla på". Jag höll med, visst ska vi prata om det.
Men jag, jag har verkligen känt på den där obehagskänslan med att vara ogillad. Och kanske var det bara bra, att jag fick uppleva det och känna hur det känns. Så tänker man sig för en extra gång nästa gång man publicerar saker.
Men jag känner mig dum och usel och jag känner definitivt att det är nyttigt med praktik, att komma ut på en riktig redaktion, att lära mig dubbelkolla uppgifter, att handskas med riktigt folk.
Nåväl, skönt att ha det ur världen.
Skrev en artikel, eller snarare en notis, förra veckan om ett ställe som fått vite (böter) för hygienbrister. Jag läste uppgifterna i kommunstyrelsens diarieföring, inget konstigt.
Idag ringer två personer från stället och skäller ut mig och berättar att det slår jättehårt mot dem. Tydligen så var uppgifterna fel. Om jag har missat det, eller om det är felaktigt i kommunpapprena kan jag inte svara på direkt. Jag har ju läst, och sett vad det står. Å andra sidan formulerar jag om det från byråkratspråk till tidningsspråk. Och det kanske låter lite hårdare än det är.
Hur som helst, jag bad så hemskt mycket om ursäkt, till de som tagit illa vid sig. Min redaktör stod bakom mig och sa att det var okej, han hade läst texten, det var inga problem med den. Vi kör en rättelse, sen är det bra. Föreståndaren sa "vad skönt att du lyssnar, det känns bra att vi kan kommunicera om det i alla fall. ni på tidningen måste väl ha etiska diskussioner, så här kan man inte hålla på". Jag höll med, visst ska vi prata om det.
Men jag, jag har verkligen känt på den där obehagskänslan med att vara ogillad. Och kanske var det bara bra, att jag fick uppleva det och känna hur det känns. Så tänker man sig för en extra gång nästa gång man publicerar saker.
Men jag känner mig dum och usel och jag känner definitivt att det är nyttigt med praktik, att komma ut på en riktig redaktion, att lära mig dubbelkolla uppgifter, att handskas med riktigt folk.
Nåväl, skönt att ha det ur världen.
Kommentarer
Trackback
