Annas place

Det här året har verkligen varit ett omtumlande år i mitt liv.
Det är mycket som har hänt, och jag känner verkligen att jag har vuxit som person.

Det är svårt det där, med att definiera exakt vad det är som har förändrats. Men jag känner mig stark och lugn. En intre säkerhet har sakta men säkert börjat växa fram inuti mig. Jag har känt den vara på gång under en lång tid, och jag har vetat att jag har den inom mig. Men nu börjar den verkligen blomma.
Hur corny det än låter när jag sätter det på print, så är det verkligen så.

Annars då, vad har året bjudit på?

• Jag blev tillsammans med E på riktigt. Efter en hel del fram och tillbaks, och osäkerheter i relationen så tog vi steget fullt ut tidigt i vintras.

• Jag sökte till min drömutbildning, och kom in.

• Jag blev sambo och vi renoverade lägenheten.

• Jag började utbildningen till journalist, och trivs som tusan.

• Jag började frilansa och fick in min första krönika i VLT.

• Jag har både vunnit och förlorat vänner. Vinsterna är enorma, förlusterna är ju lite tråkiga, men jag kan leva med det utan större problem.

• Vi har börjat planera för framtiden, och jag känner verkligen lycka och förväntan inför det jag har framför mig.

Dessa känns som de stora grejerna, naturligtvis har det varit många fler stunder av både lycka och ilska. Men 2008 har verkligen varit ett speciellt år. Det bästa någonsin, skulle jag rentav kunna påstå. Ni vet hur vissa år bara flyter förbi med jobb, plugg och den sociala biten. Men ibland blir man omskakad och inser att "herregud, det här är livet".

Så känner jag och jag har en känsla av att 2009 kommer att bli ännu bättre.

Gott nytt år!

Jag läser ett inlägg på Karolina Lassbos blogg, som handlar om passion och Hollywoodromantik i vuxen ålder. Hon menar att det är orealistiskt att vänta sig samma förälskelse man får som tonåring i en vuxen relation. Gnistor, eld och rosa moln tillhör en svunnen tid och syns numera bara på film. Det är därför vissa förblir singlar, de förväntar sig alldeles för mycket av sin partner och sin relation. Istället bör man nöja sig med attraktion, och att vardagen fungerar bra tillsammans.



Jag förstår hur hon tänker men ändå måste jag dra i tyglarna och bromsa den skenande hästen.
Vadå?
Jag är ju för tusan himlastormande förälskad, och jag är vuxen. Och min vardag funkar ändå SKITBRA!

Jag håller inte med. Jag tror verkligen man kan uppleva kärleken som nyförälskelse i vuxen ålder. Jag och min sambo, 27 respektive 30 år är förbannat nyförälskade, fortfarande. Det pirrar i mig, även efter ett år tillsammans.


Vad är tricket?

Jag väljer att vara himlastormande glad och lycklig, varvat med vardagsbestyren som relationen består av. 

Jag tror mer det handlar om HUR man är, än hur gammal man är. Är man mer pragmatiskt lagd kanske man väljer att se det från ett håll. Man har vuxit upp och lämnat tonårskänslorna långt bakom sig.

Två praktiska och förnuftiga människor ihop, ja det skapar väl inte samma grundpassion, kanske? Jag kan tänka mig att två vuxna torrbollar som går till sina prettojobb varje dag och ska vara så förbannat vuxna och duktiga inte har sån passion ihop. Hur avslappnade och roliga är de är tillsammans, när de är ensamma? Men det handlar ju om hur de två människorna är som personer, inte om att de är vuxna.

Jag behåller mitt barnasinne, eller vad man nu ska kalla det. Det finns med mig i min vardag, även med mina vänner. När jag plockar fram de sidorna, ja då kan jag och min kille sitta och gullegulla och puttinutta oss så att folk runt omkring spyr. För det är såna vi är.

Så nej, Karolina Lassbo. Jag håller inte alls med om det där. Hollywoodromantik finns visst, för den som önskar. Det är bara att "släppa till" lite extra ibland. Alla singlar som söker, ja nog kan det vara ack så frustrerande om man aldrig får uppleva den där passionen igen. Men jag skulle ändå inte ge upp och nöja mig med det näst bästa, om det finns nåt annat jag egentligen vill ha.

Så det så!

... det har jag haft hela kvällen. Närmare bestämt en snart fyra veckor gammal liten tös som är söt som socker och ger mig bebiscravings som bara river och sliter inuti kroppen. Flickan är bland det finaste jag har sett.

Vi har haft Fredrik och Åsa på besök, föräldrarna till bebisen. Det har ätits tacos, druckits lite Corona och lite rödvin. Alldeles lagom för, ja, vad är det nu? Just ja, måndag. Oj så dagarna kletas ihop när det är ledigt. Jul, klämdag, det kvittar liksom.

Hur som helst. Mina bebishormoner ligger på topp, jag är mer sugen än någonsin på att få ha en egen liten plutt att vårda och älska. Men skam den som är otålig. Jag ska plugga klart och ha ett rejält jobb först. Hur stabil den framtidsutsikten nu kan tänkas vara när det är journalist jag utbildar mig till.

Nåväl. Som killen min säger, vi ska också ha en bebis tids nog. Men först måste vi ju öva lite. Ha!

 




                                                                                    



                                                                    

Vi har spenderat en härlig timme ute på Björnön. Promenad i rask takt, med utsikt över ett fantastiskt vackert vinterlandskap. Påbylsad med täckjacka och täckbyxor, mössa och halsduk, så stör inte kylan.

Dagar som dessa så uppskattar jag livet extra mycket.

På vägen hem blev det stopp på Ica Maxi för lite storhandling. Utöver det vanliga, som frukt och grönt, tonfisk, köttfärs osv, så kom älsklingen min på att det var på tiden att vi käkar hummer. Så nu ligger det fyra röda havsjättar och väntar i våran frys. När de ska tillredas bestämmer inte jag, men jag skulle tro att nyår är ett säkert kort.

Jag har gått och köpt mig en vågtång. Den låg på Claes Ohlsson och ropade mitt namn.
Förebilden: Brittan, såklart. Hon var sjukt snygg i håret när hon tog emot priser på MTV awards i höstas.

foto:bbc

Nu har ju jag inte samma längd på mitt barr, men resultatet blir faktiskt ganska schysst i alla fall! Jag tar ganska små partier av hår åt gången, så det är en härlig procedur som tar runt 45 minuter att genomföra. Sen får man kamma igenom lite lätt med fingrarna. Jag avslutar med spray. Det är som allra snyggast när man har sovit på det en natt, för volymen blir ganska gigantisk kan jag berätta. Med lite sovrufs så får man ner den litegrann.


Jag gillar det skarpt och kommer nog köra slut på den här frisyren under vintern.

För ett par veckor sen låg jag hemma i en riktigt influensaliknande förkylning. Mellan hostattckerna och feberfrossorna så sträckläste jag Camilla Läckbergs första deckare Isprinsessan.




Hypen kring författaren har varit stor, men jag har inte fallit, förrän nu. Och jag har fallit hårt!
Jag gillar svenska deckare. Jag har funderat lite på varför, och jag tror det beror på den klara igenkänningsfaktorn som finns. Man kan orterna, karaktärnamnen är typiska, byråkratin, polisen, människornas beteenden. Allt är ju så himla svenskt. Det är lätt att relatera till böckerna och den härliga rädslan blir ännu mer intensiv. Allt som står, skulle ju, nja, kanske inte helt sannolikt, men teoretiskt sett, kunna hända där jag bor.

Jag ska börja ge våra svenska författare en större chans. För de är bra, riktigt bra!

Två av de viktigaste personerna i mitt liv. Mina tvillingbröder J och S.

Kärleken till dem är större än något annat och jag gör allt för dem.

Tills det är dags för mig och min egen kille att skaffa barn så låtsas jag att dessa ungar tillhör mig.

För ungefär en månad sen raderade jag min gamla blogg. Jag var trött och less på att skriva i den.Nu är det dags för ett nytt år, en ny fräsch blogg med nya tankar.
Enjoy!

Anna